Först i Venezuelas del av Anderna:
Av: Karl-Erik Stridh
Venezuela är ett förhållandevis rikt land i Sydamerika tack vare oljeinkomsterna. Vägarna är av god kvalité även om själva underhållet är eftersatt. Brunnslock kan sticka upp ur asfalten eller helt saknas. I Maracaibo-tidningen Panorama visades även en bild av en bro där ena fästet hade spruckit och ena vägbanan var ett hål med armeringsjärn som stack upp en meter från vägbanan!
Lyckligtvis är tempot betydligt lägre i Venezuela än i exempelvis Buenos Aires där man glatt håller 110 i centrum. I Venezuela respekterar man den allmänna maxhastigheten på blygsamma 80 km på vägarna. De glider fram i sina full size jänkare som påfallande ofta är försedda med breddäck – bra att ha när brunnslock saknas!
Caracas har ett dåligt rykte som osäker stad men polisen gör en stor insats för att öka säkerheten. Överallt såg man mängder av poliser till fots, cekel, motorcykel, häst eller bil.
De fattigas kåkstäder längs bergssidorna var byggda i tegel och försedda med elektricitet och i många fall med vatten och avlopp. Det förbokade hotellet i Caracas uppvisade även sydamerikansk hi-tech med elektrisk varmvattenberedare monterad med vägguttag i duschkabinen!
Ett av mina mål på resan var staden San Cristóbal. Flyg går till grannstaden San Antonio och måste bokas i landet. Efter ett byte och ytterligare en mellanlandning ankom jag sent på eftermiddagen till denna stad som ligger endast några kilometer från gränsen till Colombia. Avståndet till San Cristóbal är 35 kilometer som det tog en timme att åka med taxi för den blygsamma summan SEK 140. Vägen slingrade sig över bergen och var kantad av kors som markerade olyckliga trafikanter. Väl framme checkade jag in på det nybyggda Hotel Hamburgo där ett rent fint rum kostade SEK 160 natten.
Ett sagohus som även är avbildat på Radio Táchiras QSL-kort finns i stadens centrum. Staden har cirka 140.000 invånare och ligger på ena sluttningen i en dal. Gatorna är därför betydligt brantare än i San Francisco! I delstaten Táchira finns berg upp till 3.000 meters höjd även om de inte var så höga i just detta hörn av staten. Bergen skärmar dock effektivt av signaler så enbart den egna stadens FM-stationer hörs.
På mellanvåg hörs med visst besvär två stationer från grannstaden San Antonio. Terrängen är anledningen till att både Radio Táchira och kollegan Ecos del Torbes troget stannar kvar på kortvågen, som enda stationer i landet, till glädje för oss DX-are. Övriga venezolaner vänder sig till storstadsområden.
Båda stationerna tillhör Grupo Radial Gonzale Lovera som även äger Radio San Cristóbal, FM 92 och Radio El Sol i staden. Ägarinnan till hela koncernen är en ung kvinna – Licenciada Dinorah Gonzales Zerpa.
Radio Táchira kan fira sitt 63-årsjubileum den femte november 1998. Stationens slogan är La emisora primera en los Andes då det var den första stationen i Venezuelas del av Anderna. Stationen huserar på fjärde våningen i ett hus som även rymmer ett apotek. En hiss förde mig till receptionen där man genast visade mig runt och även passade på att göra en intervju under programmet "Hora de requerdo" som för övrigt innehöll romantisk musik på spanska. Det leddes av locutorn Carlos Eduardo Ramirez. Locutorn sitter i en talstudio där det även finns en gästmikrofon. I kontrollrummet sköter teknikern tekniken runt en rattmixer och två skivspelare, ett antal cartmaskiner och en rullbandspelare för förinspelade program. Mellan varven tittade teknikern på TV.
För att programledaren och teknikern ska veta vad som spelas har de båda maskinskrivna spellistor. Det är endast några religiösa program som är förinspelade, resten går direkt. Stationen har ett stort skivarkiv där ryggarna på LP-skivorna är färgkodade efter musiktyp. Mitt i arkivet står ett bord med skrivmaskin så att spellistorna snabbt kan sammanställas.
På stationen arbetar cirka 20 personer vilket inkluderar programledare, reportrar, tekniker och producenter. Radio Táchira gör även OB-reportage från Colombia samt sänder folkmusik från Corte Folklorico.
Ett par hus nedåt gatan från Radio Táchira ligger Ecos del Torbes som också är en vanlig gäst i våra högtalare. Torbes som stationen är uppkallad efter flyter genom San Cristóbal. En imponerande bro byggd av politiska fångar överbryggar den breda ravin floden flyter i. Bron var tidigare populär bland bungyjumping-utövare men är numera försedd med höga ståltrådsnät som välver sig in över gångbanorna. Tittar man nedåt finner man en barrio bajo (slumbebyggelse) och en liten rännil, närmast en bäck, som visar sig vara Torbes. Stationen invigdes den 8 september 1947 och firade sitt 50-årsjubileum 1997.
Byggnaden är ljusgrön och låg med dipolantenner på taket. I pressavdelningen hänger många diplom på väggen som bevis på stationens goda service. Man har en dataterminal ansluten till den franska nyhetsbyrån AFP och även en teleprinter. Här stod även en Yesu FRG-7000 som kontrollmottagare av MV-frekvensen 780 kHz. I pressrummet finns ett kassettdäck med en mikrofon för intervjuer och nyhetsinslag. Rummet har inga ljuddämpande väggar. I samma rum kunde även reportrar stå och läsa in inslag på en bärbar kassettbandspelare med inbyggd mikrofon. Till synes primitivt men sändningarna hade auktoritet så systemet fungerade. Stationen har även ett datasystem för redigering av nyhetsmanus.
Liksom Radio Táchira bevakar man cykelloppet Vuelta al Táchira, vilket har körts årligen under 62 år. Årets upplaga gick mellan den 11 och 22 januari med deltagare från Colombia, Cuba, Costa Rica, Ecuador, Mexico, USA, Italien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Litauen och värdlandet Venezuela.
Ecos del Torbes sänder fyra sportprogram varje kväll, bl.a. klockan 19. På söndagarna blir det mest fotboll. Ibland blir det även en del basketboll, inomhusfotboll (salon futebol) och volleyboll men sällan motorsport. Totalt finns det ett trettiotal anställda. Av dessa är fem reportrar samt en ansvarig chef. Vidare finns det tre utomhusreportrar och en kvinnlig reporter vid gränsen till Colombia. Vidare har Ecos del Torbes en manlig reporter baserad vid Palacio Miraflores som är kongressbyggnaden, ett obyggt nunnekloster i Caracas. På stationen förekommer det en del bandade program. En del inslag var producerade av kollegerna på Radio Táchira med stationsnamnet tydligt annonserat.
Stationen får pressmeddelanden från delstatsmyndigheten, institutioner och företag. Många politiker och offentliga personer besöker stationen för att bli intervjuade. Ecos del Torbes nyhetssändningar är de mest avlyssnade i delstaten då de är trovärdiga och opartiska.
Stationen har fyra längre nyhetssändningar. Den första är 06.30 på morgonen. Under dagen sänds längre nyheter klockan 11.00 och 17.00. Slutligen kommer en längre sändning klockan 21.00 på kvällen. Rubriken är "El mundo al dia". Välkänt bland lyssnare och DX-are är marimban i talstudion som locutorn slår på innan han läser upp ett meddelande. Utanför talstudion finns ytterligare en studio för diskussionsprogram.
Även stationens slogan är välkänd. Ecos del Torbes – la emisora predelecta. Sloganen har skäl bakom de stora orden. Stationen är den mest avlyssnade i bostäder och den näst mest avlyssnade i bilar.