Från North Pole, Alaska

Stationens förgrundspersoner har varit det gifta paret Donald (Don) och Gen Nelson. Don växte upp i Minneapolis i Minnesota i mellanvästern. I slutet av 30-tallet hoppade han av gymnasiet och började i National Youth Administration sitt utbildningsprogram där han studerade flygplan. När andra världskriget bröt ut tog han anställning på Northwest Airlines för att bygga om B-24 bombplan med ett kanontorn i nosen. Hans anstånd med militärtjänsten skulle snart löpa ut så han nappade på ett nytt uppdrag vid Alaska Highway.

Han placerades i Edmonton där han servade flygplan. Nästa anhalt blev Fort Nelson (!) där han underhöll vägarbetarnas flygplan. Här skulle han 1942 även serva de plan som USA sände till Sovjetunionen i lend-lease-programmet. Strax före jul sade han dock upp sig men lyckades undvika militärtjänst genom att istället arbeta på ett varv i Kalifornien.

Bullret ansåg han dock vara för häftigt så åter sade han upp anställningen. Nu kunde han inte undgå att bli inkallad så han tog självmant värvning inom flygvapnet och utbildades på B25 och B26 bombplan. Under en ledighet passade han på att gifta sig med Gen. När han återvände hade han utsetts till skytt på ett B17-plan istället och under det 24:e uppdraget över Tyskland sköts planet ned över Berlin. Han blev krigsfånge och i slutet av kriget tvingades han ut på en lång marsch vid östfronten. Krigsfångenskåpen hade varat i nio månader.

Don hade druckit flitigt före han kom till flygvapnet och efter kriget var han bitter. Under fångenskapen hade han varit ateist. Väl hemma i USA följde flera år med fylleri innan han i maj 1950 frälstes i kyrkan Souls Harbor i Minneapolis.

Buskpilot i Alaska

Först 1951 och sedan åter 1955. Kyrkan sände honom ganska snart på missionsverksamhet i det inre av Alaska. Han placerades i Stevens Village med 85 infödda och tre vita förutom missionärsfamiljen. Härifrån skulle han hålla kontakt med andra byar och sprida det kristna budskapet. Hans verktyg var en Cessna. Han bodde i hus med jordtak utan några moderna bekvämligheter och tvingades flyga i temperaturer ned till minus 50 grader.

Strax före jul orsakade vädret så stora problem att flygningarna fick ställas in flera gånger då oljan frös i oljefiltret och därmed hotade att koka i vevhuset, vilket skulle få motorn att skära kom Don mycket försenad till Fairbanks. Där blev vädret fortsatt mycket dåligt. Då han insåg att han inte kunde hinna till byarna på utsatt tid för att genomföra gudstjänsterna vände han sig till en radiostation i Fairbanks. Efter att ha förklarat situationen fick han tillstånd att göra ett speciellt program med en sång för varje by och med en förklaring till varför han inte kunde komma. Efteråt kontaktades han av stationschefen som förklarade att man fått så stor respons på detta program att man ville fortsätta med ett program i veckan. Detta var början till den radiomission som KJNP bedriver.

Efter en tid meddelade stationschefen att stationen var till salg och att han meddelat ägarna i Anchorage att Don var intresserad. Förhandlingar inleddes och handpenningen sattes till 20.000 dollar, som det tog Don åtskilliga månader att samla ihop bland sina församlingsmedlemmar. Efter några månader kontaktades han av mäklaren som förklarade att stationen hade sålts till någon annan. Mäklaren förklarade att det var möjligt att stämma ägarna men att det var smidigare att bygga en egen station från grunden.

Ansökan

Gen hade kommit i kontakt med en radiotekniker i Ohio. Det visade sig dock att han inte hade arbetstillstånd i USA men han ledde dem vidare till Carl Smith i samma stat. Denne kände Loren Bridge som hade startat KTIS i Minneapolis. Smith och Bridge sammaställde ansökan till FCC när det gällde den tekniska utrustningen och programinnehåll. Don Nelson hade dock ingen egendom att placera stationen på, då han var utfattig. En pastor kontaktade dock Don med beskedet att det fanns en församlingsmedlem som var villig att donera mark till honom. Efter lång tvekan träffades de i mannens tyghydda som saknade belysning. De fick gå utanför för att kunna titta på lagfarten över marken. Efter en del öveläggningar bestämmde Don sig för att behovet var 57 acres, vilket han fick. Därmed hamnade sändarorten i North Pole 30 kilometer sydost om Fairbanks.

Den planerade stationen på MV skulle sända med 10 kW dagtid och 5 kW nattetid. Under sommaren 1967 hade radiohuset byggts. Detta är en timmerstuga med gräsbevuxet jordtak. Här byggdes studion och sändarrummet. För att på billigast möjliga sätt få upp utrustningen till Alaska stod församlingsmedlemmarna för transporterna. Bilar är betydligt dyrare i Alaska att många invånare köper sina fordon under semesterresor i "the lower 48" och kör hem dem längs Alaska Highway.

Vägens namn kan låta förtroendeingivande men är i själva verket en grusväg med svåra tjälskott. Dessutom är hjelpen långt borta om bilen havarerar. Församlingen beslöt dock att genomföra uppgiften och köpte dragbil och släp Minnesota. Det blev en besvärlig transport med skadade hjullager och däck som skars sönder av gruset.

I augusti -67 drabbades Fairbanks av en kraftig översvämmning. Detta var en prövning för invånarna men visade sig vara en tillgång för KJNP då många invånare skänkte möbler till stationen.

Inte bara radiohuset utan även de kringliggande bostadshusen kunde därför inredas med donerade möbler. Den 11. oktober 1967 inledde KJNP sina sändningar.

Stationen citerade Matteus 3:3; "The voice of one crying in the wilderness, prepare ye the way of the Lord, make his paths straight".

Budskapet nådde ut till många byar, men många lyssnare klagade på att signalen hade en tendens att fada bort.

Botemedlet var mer effekt så en ansökan sändes snart till FCC. Man önskade högsta tillåtna effekt 50 kW. Än en gång inhandlades lastbilar i "the lower 48" och en andra mast och nya sändare transporterades upp till Alaska av de drivande krafterna i församlingen.

Den andra masten behövdes för att ge signalen riktverkan och därmed skydda andra stationer på frekvensen under dygnets mörka timmar. En andra åtgärd som FCC krävde var reducerad effekt av 10 kW under samma period.

Antennen monterades, men redan innan effekthöjningen hade kunnat genomföras, hade någon irriterad person huggit av staglionerna natten till en söndag. Resultatet blev att den nya dyra masten rasade.

En kvinna i Fairbanks var dock så imponerad av stationen, att hon började en insamling på hotel, barer och restauranger. Där satte hon sparbösser märkta "tower dollars". Större delen av kostnaden för en ny mast kunde samlas in lokalt. På juldagen kunde så 50 kW-sändaren tagas i bruk, the 50.000 watt Voice in the North.

Expansion på FM och TV

Under 1977 kom önskan om att även höras bra på FM. Då sådana signaler går ut i rätlinjiga banor gäller det att placera antennerna i en hög mast på en hög punkt. I ansökan angavs därför en plats på åsen Ester Dome. Det visade sig dock att det i hyreskontraktet angavs användningen tvåvägskommunikation, vilket radio inte är. Sändarplatsen hade hyrts av Dons vän Mr Childers, som hade hyrt ut den i andra hand till KJNP. För att slippa eventuella teknikaliteter böslöt han sig därför att köpa marken. När den väl var privatägd hade FCC ingen insyn i hyresavtalet. Än en gång transporterade medlemmarna själve utrustningen till sändarplatsen.

Intresset för TV vaknade då teknikutvecklingen gick mot allt mindre och lättare kameror och bandspelare. Under 1978 byggde man en TV-studio i en tillbyggnad till radiohuset. Av en slump hamnade denna lokal under marknivå. Dette gjorde det möjligt att bedriva TV-verksamhet så nära en mellanvågsstation då signalstyrkan dämpas när den ska penetrera marken. Programmet Camp Meeting Time in the Village producerades och sändes över de lokala TV-stationerna på kanal 11 och 2. Produktionen var ännu tafatt, men den väkte ett lokalt intresse och fick KJNP att söka en TV-licens. Vad stationen inte visste då, var att FCC hade infört en ny regel som hindrade samma lokala ägare att driva AM, FM och TV. Delegaterna på FCC var splittrade i frågan. Tre positiva, tre negativa och en tvekande. KJNP tillät de anlitade advokaterna att bjuda delegaterna på middag, men inte servera några starka drycker. Under middagen fick delegaterna höra positiva tongångar om missionsstationen i Alaska, men advokaterna var fortsatt tveksamma om åtgärden hade hjälpt. Dock verkade ledamöterna efteråt ha tänkt att ingen skulle bry sig om eventuellt gemensamt ägande i en så avlägsen plats som North Pole, Alaska. När FCC höll sitt beslutande möte, röstade alla sju delegaterna för ansökningen.

Stationens TV-program sänds på en så låg frekvens som kanal 4, vilket gynnar signalens utbredning. Indianer klättrar upp i höga träd och monterar hemmagjorda antenner så att de kan följa sändningarna på batteridrivna mottagare. Eftersom batterierna har begränsad livslängd, tittar de bara på sina favorittprogram. TV-stationen sänder inte dygnet runt utan avslutar sändningarna från 22.00 eller 02.00, beroende på veckodag. Största delen av utbudet är satellitdistribuerade program som Praise the Lord, 700 Club och Full Gospel Business Men’s Fellowship.

Undantag från regler

Alaska har bara 600.000 invånare, och antalet radiostationer är därför begränsat. FCC låter därför KJNP driva verksamheten som inte är tillåten i övriga delar av landet. Stationen sänder därför ut sitt MV-program via satellit och har slavsändare på FM i bl.a. Barrow, Fort Yukon, Delta och Tok. Planer finns på att utöka verksamheten till ytterligare befolkningscentra. Även om mellanvågssignalen når ut långt har många byar problem då de ligger invid militärbaser. Radarsignaler slår ut elektroniken och orsakar störningar på signalen.

Grundaren avlider

Under våren 1997 drabbades Don Nelson av en hjärtattack under en flygresa då han stressade till ett anslutande plan. Han hade troligen redan när han skjöts ned över Berlin inandats giftig rök och därmed skadat sina lungor. Senare hade dessa skador upptäckts, och att arbeta under svår kyla i Alaska förbättrade inte hans situation. Änkan Gen Nelson arbetar vidare på stationen.

Vid sidan om radio- och TV-stationen driver Calvary’s Northern Lights Mission även missionsrörelsen Bibles for Others med säte i Grand Rapids, Minnesota.

Alle arbetar ideellt på KJNP. Stationen avlönar inte personalen utan den bor med sina familjer inom ett inhägnat område i direkt anknytning till radiohuset. För sitt uppehälle får de bidrag från sina församlingar. De flesta kommer från "the lower 48" och stannar några år i Alaska. Då familjerna även har barn, har KJNP ett lekrum i anslutning till sina studios.

Vid sidan om radiohuset ligger ett kapell där man sänder gudstjänster med eskimoer. Samtliga byggnader på området är stockhus med jordtak i olika byggnadsstilar. Ska ett hus bli riktigt lyckat, ska det byggas under sommaren och därefter få självtorka ett år innan man sågar ut fönster och dörrar ur väggarna.

KJNP skiljer sig från de religiösa stationer man finner i övriga delar av USA. Många stationer säljer sin sändningstid till olika grupper och har därför kvällerna uppdelade i 15 och 30-minutersprogram från olika grupper. En egenhet är att dessa program oftast heter "The ... Hour" oavsett hur korta de är.

På KJNP satsar man mycket på ett konsekvent musikutbud. Religiös country-musik sänds under många timmar, och tas positivt emot av invånarna. Nyhetssändingarna är långa och lokalt producerade och läses med ett lågt tempo. Stationen satsar på väderrapporter inklusive bulletiner med flygväder. Bibelcitat förekommer före nyheter och väder, och är placerade som sponsormeddelanden placeras på kommersiella stationer. Stor plats ägnas även personliga meddelanden då glesbygden innebär svårigheter att hålla kontakten på annat sätt. Lyssnare finns så långt bort som Inuvik i Canada, tre tidszoner österut. Under vintrarna sänder stationen även program till Sibirien på ryska.

På FM samsändar stationen en del program från AM-servicen. Annars består utbudet på 100.3 MHz, där man sänder med 25 kW, av satellitrelän och automatradio.

Under senare år har många amerikanska stationer kunnat höja sina sändareffekter, entningen fullständigt, eller fått tillåtelse att använda en högre natteffekt. Detta är en följd av slopade regler om clear channel-stationer, som tidigare även hade sitt nattliga täckningsområde skyddat. Detta medför att KJNP har plockat ned sin andra MV-mast och därmed sänder rundstrålande dygnet runt. Vidare är natteffekten höjd till 23 kW.

Nyhetsrummet är utrustad med både ljudledning och teleprinter från AP. KJNP har även en speciell studio för produktion av nyhetsinslag. Stationen har fyra tunga nyhetssändningar varje dag.

Stationen har även en produktionsstudio som kan användas som backup för den ordinarie live-studion.

I bakre delen av huset finns den gamle 50 kW-sändaren och den nya likaledes 50 kW-aren från Harris som är helt transistoriserad, alltså även i slutsteget. På vintern använder man överskottsvärmen från sändaren till att värma upp byggnaden. KJNPs stationshus är Alaskas största log cabin.

Orten North Pole har 1654 invånare och är hemort för det oljeraffinaderi som förser Alaska med petroliumprodukter. Raffinaderiet plockar råvaren från den pipeline som korsar staten från oljefälten i Prudoe Bay till den isfrie hamnen Valdez. North Pole är även hemvist för den amerikanska tomten.

Under senare år har KJNP fått ytterst få lyssnarrapporter från DX-are i Skandinavien. Personalen undrade vad det berodde på då den mindes brevskörden under de goda åren på 70-talet och början av 80-talet. Tyvärr måste detta sättas i samband med DX-hobbyns tynande tillvaro i Norden. Som en följd av alla Norrlandsrapporter i slutet av 70-talet lyckades KJNP även sälja programtid till Adventistarna i Göteborg, som under en tid sände svenska program på 1170 kHz!